Jag kommer aldrig att ge upp, aldrig någonsin.
När jag förlorade min lilla syster den  25 September 2006 få förändrades hela mitt liv.

Vintern 2005 så skulle du lämna mig, Jag kände mig tom då jag tänkte på att förlora dig, att inte kunna träffa dig varje dag. jag hade precis träffat Jori som då var prio ett och när du skulle flytta så var det till honom jag flydde. Jag åkte till jori den dagen du skulle flytta och det ångrar jag varje dag. Jag skulle ha sagt hej då till dig, sagt att jag saknade dig redan och att jag ville att du skulle stanna men det blev för smärtsamnt så jag lämnade Krånge 129 för att slippa den känslan.

Från början var det jobbigt att inte ha dig hemma men jag vande mig efter ett tag, jag var mycket med jori och vi blev tillsammans på nyårsaftonen 2005, direkt efter det så åkte familjen på semeter till Lanzarote, min sista semester med dig. Jag har så många underbara minnen från den semester! Du och jag var ibland som dag och natt, vi bråkade lite men sedan var vi bästa vänner igen, vi gjorde saker vi inte fick, vi tjuv rökte på våran balkong men vi blev jämt på komna men det gjorde oss ingenting för vi var tillsammans.

Semstern tog slut och allt föll tilbaka i den vardagliga banan, jag var med min jori och gick i skolan och du hade börjat ditt nya liv i Eskilstuna med Mamma. Vi pratade ofta i telefonen med varandra minst engång varje dag. Det var så härligt att få prata av sig med dig och du berättade om alla intriger nere hos dig. Allt flöt på och du träffade en pojke som du var mycket kär i. Du förklarade att du älskade honom hur mycket som helst men att du tyckte att det kanske gick lite fort fram och det kan jag hålla med om att de kanske gjorde, man han var iaf en bra grabb.

Sommaren kom och du och din kille Anton kom upp till sundsvall för att det var gatufesten. det var så härligt att ha dig hemma i huset! Det känndes alltid så tomt när du hade åkt, det var inte lika mycket liv som det var och allt var inte lika glatt när du inte var där.

Livet flöt på och allt funkade bra, skolan gick bra och jag och jori hade det bra, Jag hade fått jobb som telefon försäljare på dagbladet och jag skulle sälja deras tidning. Jag var så nöjd med livet. Jori och jag hade beslutat att vi skulle bli sambos och jag var helt exter och ville bli det på en gång.

Jag jobbade några kvällar på dagbladet och en dag så får jag ett sms -" jag älskar dig stefanie! Du är den bästa!! pussis<3" det var från dig och jag blev så glad när du skickade sånna sms jag skickade tillbaka att jag älskade dig oxå. några timmar gick och jag fick smset -" Jag vill inte leva mer steffie.. det är jobbigt :-( " . Då tänkte jag vad är det nu som har hänt  kl 20:41 den 25 september 2006 så får jag smset -" jag älskar dig stefanie bättre syster finns inte" så jag ringde upp dig från jobbet och frågade hur det var och du sa att det var bättre men eftersom jag slutade om 10 min så vart jag tvungen att lägga på för att göra det sista innan vi sluta och jag sa att du kunde ringa igen om 15 minuter vi av slutade samtalet som vi alltid gjorde med Jag älskar dig det var det sista orden jag hörde ifrån dig.. Jag gick mot bussen efter jobbet och allt var som vanligt, jag pratade med tuva i mobilen medans jag väntade på bussen då jag fick vänta 45 min efter jobbet varje dag.. Jag pratade med tuva om allt och ingen ting. Jag klev av bussen hemma, avslutade mitt samtal med tuva och gick hem. När jag väl var hemma satte jag mig vid datorn som vanligt efter jag kommit hem ifrån jobbet, Jori var borta och jobbade den veckan annars hade jag sovit hos honom. Jag satt vid datorn och jag tror jag var ute på lunar när pappa kommer upp och sätter sig bredvid mig, han är rödsprängd i ögonen ocg han kollar på mig med en glansig blick, jag antar att han är trött efter en lång arbets dag och så säger han, -" Bea är död" och jag sa -"nä det är hon inte alls" -"jo det är hon" och då börjag att förstå att det inte är något skämt så jag frågade hur då, och han svarar att hon stält sig framför tåget. Hela min värld rasade samman allt bara försvann, all lycka försvann ur välden. JAg grät och grät, pappa grät vi grät tillsammans. Den natten var den värsta natten i  mitt liv.
Jag fattade inte vad om riktigt hade hänt. Det var den längsta och svåraste natten i mitt liv. Dagen därpå så började folk att höra vad som hade hänt, de ringde till mig men jag orkade inte att svara på alla samtal. Sandra kom till mig den dagen och det är jag så tacksam för! att bara få tänka på något annat. men mitt hjärta grät av sorg varje minut.

JAg glömmer aldrig då jag sitterpå mitt rum och vet att pappa sitter i rummet berdvid och berättar för sebastian min lilllebror att hans syster var borta förallltid. Jag glömmer aldrig skriket och gråten -" Varför" och varje gång jag tänker på det vill jag bara krama om honom och säga att jag aldrig kommer att försvinna från hans sida.

de följande veckorna vet jag inte riktigt vad jag gjorde, jag försökte att komma tillbaka till det vardagliga livet. Men det var svårt och nu ett och ett halft år senare har jag hittat en vardag men den är väldigt ostabil ibland.
Men jag kämpar, jag kämpar och lever för min lillasyster Anna Beatrice WIlje det vackraste namnet på jorden till den vackraste och underbaraste syster jag någon sin har kunnat fått. Bea du annar inte hur mycket jag saknar dig!

Jag älskar dig Beatrice!